Jan (2)

Ett radikalt grepp var att ett av facken på arbetsförmedlingen till arbetsgivarens glädje ville ha sifferlösa avtal och att var och en skulle förhandla själv. Det innebar att det nu var lättare för arbetsgivaren att ge misshagliga och kritiska medarbetare 0 kronor i den nu helt individuella förhandlingen. Den individuella förhandlingen var förstås ett resultat av den Satsa-På-Dig-Själv-ideologi som tagit en allt större plats i hela samhället. Kollektiva lösningar hade förvandlats till skällsord

En man som satsat på sig själv hade uppenbarligen satsat på fel häst, för han fick 0 kronor i påslag. Det är nog inte så kul, tänkte Jan som fått ett par futtiga hundralappar och det var inte alls kul. 

Att han fick en lindrigt sagt medioker löneutveckling sedan han blev sjuk, och tvingades till halv sjukskrivning i flera år hade förmodligen betydelse för hans pension. Han visste inte säkert, och brydde sig inte om att ta reda på hur det var; det var ju inget han nu kunde påverka i alla fall. Att han kunnat jobba halvtid fram till ålderspensioneringen såg han som en smärre bragd, men i löneförhandlingarna visade arbetsgivaren att han inte alls höll med. Den som inte orkade jobba heltid skulle fan inte få vad friska fick!

 Och sjukpenningen höjdes inte alls; det fanns ett tak som han slagit i. Men vad är väl ett fiktivt tak för den som slagit bakhuvudet i en trottoar! Men som sjuk fick han betala mer i skatt än den som var frisk. Samhället har blivit upp-och-ner vänt, tänkte Jan.

Pensionen var alltså inte mycket att skriva hem om, och som pensionär fick betala mer i skatt än den som jobbade. Och det påstods att det skulle bli för dyrt att sänka skatten för pensionärer. Å andra sidan, tänkte han, får man väl förstå den högre pensionärsskatten och den lägre sjukpenningen och den höga skatten för sjuka som tydligen inte ansågs göra sin del; det har ju kostat multum att sänka skatten för alla som jobbar (och mest till de allra rikaste) Och dessutom ge RUT-bidrag till den som engagerar en bartender till trädgårdsfesten. Då kan ju inte finnas pengar till pensionärer också.

På 1970-talet hade det varit en kort period i Sveriges historia då också folk som inte hade så mycket pengar kunnat skaffa fritidshus. Det var alltså innan de styrande fick för sig att det var för liten skillnad mellan fattig och rik i Sverige.

Klyftorna måste öka! Sa man förstås inte.

I stället sa man att ekonomin måste räddas, och det bästa sättet att rädda den var att öka klyftorna. Det hade man gjort i England och USA och det hade gått bra. Det vill säga: det hade gått bra att öka klyftorna, men när man stod med facit i hand 30 år senare var det nog bara det som gått bra. Men Jan tänkte att Thatcher och Reagan nog talat sanning: ekonomi hade de räddat. Men inte Englands eller USA:s; bara de rikas. Det var ingen vidare räddning.  

Han trodde att de båda, när de träffades, suttit vid ett fönster i Vita Huset eller på 10 Downing Street och räckt lång näsa åt alla utom åt de superrika.

I Sverige hade Carl Bildt blivit statsminister på att säga att vi bara hade en väg att välja på. ”Den enda vägen.” Det var en väg som ledde till 500 % i ränta. Bättre vägar finns nog, trodde Jan. 

Sen kom Göran Persson och räddade Sveriges ekonomi, det vill säga klyftorna ökade. Sen blev Persson godsägare; sin egen ekonomi hade han räddat med råge, och Anders Borg fortsatte att rädda Sveriges ekonomi. Det vill säga öka klyftorna rejält.

Jan suckade där vid datorn.

Det blev som vädertjänsten sagt: en varm dag. Han satt en kort stund i sol, men om det är åldern eller sjukdomen som gör att han inte klarar långa stunder i solen vet han inte. I alla fall tog han sig över i skuggan (med hjälp av hustrun som flyttade stol och sittdyna) och där satt han och läste. Han tittade på en humla som flög mellan blommor, och han hörde en hackspett och det dröjde en stund innan han såg den i en tall. Så flög hackspetten in i skogen och efter det kom sädesärlan spatserande över gräsmattan. Det hade regnat före värme och gräset hade fått fart och behövde klippas. Jan skulle aldrig mer klippa en gräsmatta. Han hade fått en smula galghumor och i en inre bild såg han sig själv falla över klipparen, och han skrattade nu åt eländet. Ja, vad fan ska man göra, tänkte han.

Sen var det mat, kassler och den första nypotatisen; den som oftast kallades färskpotatis. Jan började fnissa och berättade för hustrun om den trevlige turken Erkan som haft en liten restaurang. En dag serverade han raggmunk och som alla svenskar vet gör man inte raggmunk på färskpotatis, utan på vad vi kallar gammalpotatis. En gäst frågade: ”Har ni gjort den på gammalpotatis?” Erkan (mycket förnärmad): ”Vi serverar inte gammal potatis!”

Efter maten sov Jan som vanligt middag. Innan han somnade tänkte han: Livet är skriva, läsa, äta, sova. Han ville inte tänka längre; han anade vad som kom härnäst.

När hann vaknat ringde hustruns mobiltelefon. Det var till honom från sjukhuset; Hudkliniken denna gång. Han hade uppgett hustruns mobilnummer, för att alla myndigheter och så vidare tydligen hade en rad för mobilnummer som skulle fyllas i på deras blankett, men Jan hade ingen mobil. Han ansåg sig inte behöva någon.

”Två telefoner i ett hus måste väl räcka”, hade han sagt när folk förfasade sig över att han inte hade mobiltelefon.

”För resten”, sa han också, ”blir det väl ett högt jävla sopberg av alla förbannade telefoner nu när folk tror att de måste byta en sån skitsak som en telefon stup i kvarten!”

De som bytte telefon stup i kvarten skakade på sina huvuden. De undrade hur det skulle gå med världen om alltför många strävade bakåt som Jan. Då skulle det nog bli kris, sa de. Med kris menade de förstås riktig kris. Det vill säga finanskris.

Men nu ringde de alltså från Hudkliniken. Han hade fått remiss på grund av utslag, och nu fanns en återbudstid i morgon klockan ett. Jan rådgjorde med hustrun och sa ”Ja”.

De åt soppa på kvällen. Broccoli, potatisarna som blev över vid lunchen, ärter och majs som blev över igår. ”Fantastiskt gott”, sa Jan och rapade; han har ett bråck på matstrupen, också, vilket gör att han rapar när han äter för mycket.

På kvällen blev det sportradion med Helsingborg mot Åtvidaberg. Storspel av ÅFF- målvakten ”Fimpen” räddade 0 – 0. Nervöst på slutet. Jans händer i luften när det var slut.

”Oväntad poäng”, sa han.

De åkte 18 mil fram och tillbaka nästa dag och en läkare tog en bit av Jans hud för att analysera om han hade psoriasis. Jan märkte att han inte brydde sig så mycket. Han led inte nämnvärt av hudproblemen; det var en skitsak jämfört med hans Parkinson.