Jan (1)

Jan satte sig vid datorn strax efter 7 den här morgonen. Det skulle bli en solig och varm dag, men än så länge var det dimmoln och bara 12 grader. Det var den 21 maj 2014.

Han var på landet, i fritidshuset som nästa år fyllde 40. Själv var han 67; det var numera ingen hög ålder för den som fick vara frisk. Sveriges statsminister tyckte till exempel att folk borde arbeta till 75 om pensionspengarna skulle räcka. Att pensionspengarna inte räckte långt visste Jan mycket väl, men han hade inte klarat att jobba längre än till 65 eftersom han inte fått vara frisk. Han hade fått en obotlig neurologisk sjukdom, som läkarna trodde var atypisk Parkinson. Eller Parkinson Plus som den kallades ibland. 

Det var inget bra plus för det innebar att läkarna trodde att det inte fanns någon medicin som hjälpte. Det hade de nog rätt i, för de senaste 5 åren hade Jan prövat flera mediciner som inte hjälpt mot sjukdomen, men gett en del biverkningar. Det var inte så bra.

Det som heller inte var så bra var att sjukdomen gick på i ullstrumporna, vilket innebar att Jan blev stadigt sämre. Han kunde varken gå på i ullstrumpor eller några andra strumpor. Utan rollator kunde han inte gå alls, och på sistone hade han knappt kunnat gå med rollator. 

Fritidshuset låg till exempel på en liten höjd och han klarade nätt och jämt att ta sig upp, och det var nästan svårare att gå nerför den lilla branten för det kunde vara svårt att bromsa rollatorn utan att den tvärnitade, och som ni kanske förstår hände det då att Jan föll framåt över rollatorn.

Några gånger hade han fallit, och ett par gånger till och med när han haft rollatorn. En gång föll han när han gick av en buss. Den gången slog han sig inte, men han blev genomvåt för det regnade och naturligtvis föll han i en vattenpöl. Då jobbade han fortfarande på arbetsförmedlingen och var på väg till en träff med en funktionshindrad och hans chef. Jan var för resten betydligt mer funktionshindrad än den funktionshindrade som han nu betalade ett saftigt lönebidrag för.

Jan själv sa att han var handikappad, men det fick han inte säga. Det hette numera funktionshindrad enligt radikala krafter på arbetsförmedlingen; krafter som framför allt var radikala när det handlade om att anamma ett nytt språkbruk (inte sällan påbjudet av högsta ledningen). 

Jan brukade säga att det nog hette funktionshindrad för att ordet handikapp var reserverat för golfspelare. En språkradikal sa då att Jan inte fattat någonting. Jan sa att ett och annat hade han allt fattat, men varför handikappade nu skulle kallas funktionshindrade fattade han inte.

”Det var på grund av mitt förbannade handikapp”, sa han en gång.

”Funktionshinder”, sa språkradikalen.

Jan hade just berättat att det trasslade med rollatorn när han skulle sätta sig i bilen då hustrun hämtade honom på jobbet, och han hade fallit baklänges och slagit huvudet i trottoaren och troligen varit centimeter eller kanske millimeter från att dö. Det hade blivit ambulans till Akuten och röntgen men de hade inget hittat. Jan brukade skämta på det sättet, men det var långt ifrån alltid som omgivningen vågade skratta; kanske förstod de inte heller att någon kunde skämta om sig själv. 

Men Jan hade alltså avslutat berättelsen med att det otäcka fallet berodde på hans ”förbannade handikapp”.

”Funktionshinder”, hade språkradikalen som sagt rättat honom.

Jan hade suckat och sagt::

”Ja, jag var i alla fall nära att dö.”