Sista dagen i maj

Sista dagen i maj är det mulet, blåsigt och svalt. Gullvivorna har gjort sitt för i år, liksom häggen och sipporna. Men hundkäx och liljekonvalj har slagit ut, och midsommarblomster har redan kommit och syrenen blommar. Skomakaren som stängde butiken mellan hägg och syren fick en lång ledighet i år, för när häggen slagit ut blev det lite kallt och häggen fortsatte blomma medan syrenen tvekade. Det är inte djärvt att tro att skomakaren gärna fått en kortare ledighet.

En hackspett har hittat något i en gammal stubbe och sitter där och hackar, och taltrasten går på gräsmattan på trastars vis; tar några steg och står blickstilla och lyssnar, innan den tar några steg igen och ställer sig stilla och lyssnar, och ibland hör den vad den vill höra och tar upp en mask ur jorden. Vi har humlor, än så länge och tack och lov, men inga bin. Vårt sätt att leva har minskat de vilda bina och humlorna, men genom tekniken kan vi föda upp nya som får åka långa sträckor och pollinera bland annat våra grönsaker. Så att vi får mat.

Är inte det här ett Moment 22? Vi förstör genom vårt sätt att leva naturliga betingelser, och försöker ersätta dem med tekniska framsteg. Problemet med att odla fram bin och humlor är att svåra sjukdomar uppstått. Hur dessa utvecklas på sikt vet ingen. Det låter inte så bra.

Kanske är det lika ofarligt som atomkraft var en gång. Före Harrisburg, Tjernobyl och Fukoshima. En del tror fortfarande att detta dyra och farliga sätt att koka vatten är dels ofarligt, dels är vår lösning på det energiproblem vi har. Idag är det för resten blåsigt och alla har väl känt att solen värmt mycket under maj. Men i Oskarshamn har aggregaten stått stilla. Igen.  

Igår sa en representant för IF Metall att det skulle vara ett hot mot industrin om man stänger till exempel atomverket i Oskarshamn. Med tanke på hur lite el detta oftast stillastående verk producerare är det nog inget stort hot.

Man får hoppas att Metalls förre ordförande begriper bättre än representanten jag hörde igår.