Klyftor

Igår hände det igen. Den här gången var det en man från Motala på tillfälligt besök på Kvinnebyvägen; jag har aldrig sett karln förr. En bladdertask var det i alla fall; på en kort stund hann han berätta såväl om sina fritidsintressen och sitt arbete. Och avslöja sig.

Genom att det sprutade fraser ur människan hann jag inte bemöta honom när han i en bisats avslöjade sig. Det gick till så här:

Han berömde området. Det var lugnt och fint till skillnad från Motala, ”Där har vi bara romer”, kom det ur hans glappkäft mitt i ordsvallet. 

Ett par av mina grannar har tidigare gett uttryck för sin bedrövliga människosyn, och jag har då markerat att jag inte alls håller med och sen dess har de i varje fall inte vädrat sina fördomar för mig.

Men igår hann jag inte med. Bladdertasken bytte ämne och strax därpå försvann han med orden ”Trevligt att träffas!” Jag stod som ett överkört fån och glodde efter honom. Jag fick trösta mig med att jag inte varit artig och sagt ”Detsamma.”

Men efteråt funderade jag en hel del, för jag vet att jag långt ifrån är ensam om att ha stött på människor som man känner ytligt eller inte alls, och de har ogenerat kläckt ur sig sina fördomar. 

Tror de att alla andra också har fördomar som bygger på skriande okunnighet? Eller är de flesta av oss svenskar så fördomsfulla, att de utgår från att folk håller med?

Hur många gånger har ni hört någon ytlig bekant gnälla på att Sverige tar emot flyktingar från ett krig? Och hur många gånger har ytliga bekanta kommit fram och ondgjort sig över att klyftorna i Sverige växer?

Jag bara frågar.