Världarnas krig

Häromdagen hörde jag på radio en dramatisering av en stor övning i Uppsala län. Förutsättningen var att det skett ett radioaktivt utsläpp i Forsmark. Med jämna mellanrum gick man in och talade om att allt var en övning. Man ville undvika att skapa panik. Som Orson Welles gjorde i USA 1938 när hans dramatisering av H G Wells Världarnas krig sändes i radio. Då blev det panik!

Man hade ännu inte uppfunnit kärnkraft 1938, så Orson Welles fick skrämmas med att inkräktare från Mars invaderat Jorden. Hur sannolik en invasion från Mars var 1938 vet jag inte, men den bör rimligen ha varit ganska osannolik. Lika osannolika som kärnkraftsolyckor var en gång i tiden enligt experterna. Men tiden går och det osannolika har inträffat. Flera gånger. Det är ju inte så bra. Jag skulle tro att man ska bo ganska långt från de osannolika olyckorna för att vilja ha mera atomkraft.

Världarnas krig fick mig att tänka så här: vi utgick från att Mars var en enhet. Inte fan var det någon som trodde att det var ett speciellt land på Mars som dök upp! Det var marsianer. Punkt och slut. 

Så tänkte jag vidare på teckningar jag sett av marsianer och slogs av hur lika varann de var. När varelser är så lika har nog inte rasisterna det lätt, tänkte jag. De borde nog vistas några år på Mars för att botas från sina villfarelser.

När vi på Jorden vill utforska rymden är vi inte lika smarta som vi ansåg marsianerna vara. Här talar vi om rymdkapplöpning mellan länder, ty vi inbillar oss att man måste konkurrera till och med när det gäller utforskning av rymden. Det blir till exempel inte billigt. Det skulle förstås ge några jobb, men dyra jobb. 

Det skulle bli billigare om vi samarbetade i stället för att tro att den vunnit som sätter en flagga på en planet. Om Jorden samarbetade om ett enda rymdprojekt skulle vi inte göra av med så mycket fossil energi, som i sin tur avger en massa koldioxid. Och idag begriper väl snart sagt alla att det inte är bra för vår planet.

Rymdkapplöpningen leder tankarna till vår dagliga kapplöpning. Tänk om det i det långa loppet inte håller att producera och konsumera saker som vi inte behöver? Om de ekonomiska teorier som styr oss mot ständigt ökad konsumtion i grund och botten har gjort sitt? Det vill säga att ökad tillväxt inte är en långsiktig lösning, i varje fall inte en som bygger på att vi ska tillverka varianter av varor som är intill förväxling och förblandning lika. 

Nyss hörde jag vårbudgeten kommenteras på radio. Man trodde på ökad tillväxt.