En Norgehistoria

  Mitt barnbarn Adam var hemma ett par dagar. I år är han i Norge och jobbar, förra året var barnbarnet Marcus där. Adam hade sett en siffra på att Norge har olja för 650 miljarder. Sen hörde jag på nyheterna att FN:s klimatpanel sagt att världen nog kan klara målet att temperaturen inte stiger mer än 2 grader på några år, vilket är en kritisk gräns för Jorden som vi känner den.

MEN, sa man, vi måste ställa om nu. Torka och översvämningar kommer att öka annars. (Vi märker det ju redan nu – om vi vill.) Och ganska säkert blir det flyktingströmmar från platser där människor svälter på grund av klimatförändringen. Med allt vad det innebär. Och så vidare. Det vi genast måste ändra är energin. Enligt panelen måste vi minska användandet av fossil energi. Bland annat olja.

Då tänkte jag så här: Om vi ska klara det mål som anses som kritiskt kan ju inte Norge använda sin olja för 650 miljarder. Kommer Norge att frivilligt avstå? Kommet alla andra oljeländer att avstå från att pumpa upp sin olja? Kommer de stora oljebolagen som är i full färd med att utvinna olja ur sand att avstå? Och i Arktis finns det olja som man slåss om; hur går det?

Och när den svenske statsministern bortser från att vi konsumerar varor som tillverkas någon annanstans och transporteras hit, och bortser från utlandsresor som svenskar gör, och påstår att Sveriges utsläpp dels minskat, dels är försumbara, blir man inte optimist. I varje fall inte när det gäller den här statsministerns vilja till förändringar: han verkar inte förstå att hela Jorden är en enhet. För här kan man tala om globalisering!

Inte heller är den svenska valrörelsen något att jubla över: där talas inte om 2-gradersmålet, utan om 1-procentsmålet. Och då gäller det 1 % av budgeten.

Det skulle inte förvåna mig om norrmännen kan räkna in sina 650 miljarder.

Fast man vill ju inte tro att vi är så korkade att vi sågar på ackord på grenen vi sitter på.