Elefantkyrkogårdar

För inte så länge sen kunde bland annat elefanter och noshörningar ströva omkring fritt och relativt säkert. De är ju stora och hade inte så många fiender. Människan, som börjat få för sig att hon skulle vara alla varelsers fiende, hade ännu inte vapen som förslog mot en elefant. Små ynka spjut som på sin höjd åstadkom lite klåda på en elefant.

Men människan visade hur intelligent hon var och uppfann ordentliga vapen som förslog mot såväl elefanter som andra människor. Ty hennes stora hjärna hade fått henne att inse att inte bara andra varelser utan också andra människor var fiender. Till exempel om de såg annorlunda ut eller talade ett annat språk.

Sen kom människan på att det gick att göra smycken av elefanternas och noshörningarnas betar. Smyckena bars av kvinnorna, men också männen behövde något från betarna och ännu en gång visade människan sin uppfinningsförmåga och malde ner betarna till ett pulver som männen skulle äta för potensen. Potens är ju ofta för män vad ett smycke av till exempel elfenben är för en del kvinnor. 

Pulvret är inte billigt, för tjuvskyttarna som skjuter elefanter och noshörningar tar ju stora risker, och det vet ju alla som vet något om gammaldags ekonomiska teorier att den som tar risker ska tjäna på det, till exempel genom att ta hutlöst betalt för ett odugligt pulver som hotar att utrota två djurarter.  Tjuvskyttarna kan nog rentav kallas för riskkapitalister. Åtminstone är de bra på att tjäna pengar.

Eftersom tjuvskyttarna bara är ute efter betarna lämnar de döda elefanter efter sig. Den som ser alla döda elefanter tror sig kanske ha kommit till en elefantkyrkogård där elefanter utan betar gått till sista vilan. 
Far man från denna elefantkyrkogård norrut till Stockholm kanske man upptäcker att också där finns en elefantkyrkogård där elefanter utan betar gått till vila. Där sitter ett antal generaldirektörer. De är före detta vad gäller arbetsuppgifter, men inte vad gäller lön. 
De har kvar sina löner trots att de fått sparken eftersom de till skillnad från till exempel en gruvarbetare anses ha tagit stora risker när de blev generaldirektörer. Troligen finns bland dessa stora risker dock inte risken att behöva försörja sig på den A-kassa som ständigt urholkas och snart är lika värdelös som en ruttnande elefantkropp utan betar.