Det var
tidigt 70-tal och Per Gahrton var ordförande i Folkpartiets Ungdomsförbund.
Förbundet var på den tiden radikalt. Partiledaren Gunnar Helen tyckte att de
var alltför radikala och vid en kongress (eller vad det heter) uppmanade han de
unga folkpartisterna att gå hem och läsa historia. Troligen menade han att de
skulle bli mindre radikala om de läste historia.
Det hade han
nog rätt i: jag var själv drabbad av skolans historieundervisning på 60-talet,
och jag lärde mig viktiga saker som exakta åren för frederna i Knäred och
Brömsebro!
Vi fick till och med lära oss namnet på Karl XII:s hund! Såna kunskaper skapade inga radikaler.
Märkligt nog. Vi borde ha skrikit: Jag skiter i vad hundfan hette, tala istället
om hur folket hade det!
Men det gjorde
vi inte; vi lärde oss istället snällt om Lûtzen och Halden och Narva och Karl
XII blev, otroligt nog, en hjälte. Och hundens namn var inte nog: i boken stod
också namnet på hans häst!
Det var
efter skolan, först via skönlitteraturen, som jag började inse hur viktigt det
är med historia. Den som rör oss alla Till exempel om 2:a världskriget och då
inte om en massa slag och namn på generaler. Utan andra namn, namn vi inte får
glömma: Auswitch, Treblinka, Teresienstadt osv
I morse
hörde jag att niorna inte klarar den historia som dagens skola ger. Det borde
oroa alla. (Man lär sig nog bättre saker än att en hund hette Pompe i dagens
skola!)
Historielöshet kan vara farlig om den anammar idéer som är ett hot mot demokratin.
Eller hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar