Lång näsa

Många tycks numera anse att om en offentlig verksamhet går med vinst ska den inte vara vår gemensamma egendom längre, utan ”säljas ut”, så att bara några få av oss och inte vi alla får del av vinsten. Kanske tänker de att om vi alla delar en vinst blir det ju inte många kronor till var och en av oss, men om några få delar på vinsten blir det många kronor till ägarna och då måste det ju vara mycket effektivare. 

Om de nya ägarna fått köpa för en spottstyver (vilket inte är ovanligt) och säljer för marknadspris blir det ännu fler kronor i den egna fickan. Där ser man, ropar då anhängarna av att några få ska tjäna mycket mer än andra, att privat verksamhet är effektivare än offentlig, den ger ju mycket högre vinst!

Förvaltarna (läs: politikerna) av den före detta gemensamma tillgången borde nu stå där med lång näsa, eftersom de dels sålt till underpris (spottstyvern), dels inte längre får den årliga vinst som de fick förut. Vilket ger lägre inkomster i framtiden, men kortsiktigt kan man stoppa in spottstyvern i budgeten. Då blir det som när man kissat på sig: det ger en kort värme.

Men deras näsa blir inte lång, för de tycker att de gjort en bra affär och inte alls blivit lurade. Kanske hade det varit bättre om näsan varit lång för då hade de i alla fall tänkt lite längre.

När de sen förklarar att de gjort en för oss alla bra affär växer förstås näsan; den gör ju det också när man ljuger.

Jag menar inte att det gemensamma (offentliga) ska äga en massa företag och andra verksamheter. Men när en offentlig verksamhet ger vinst är det ju rent korkat att av ideologiska skäl sälja den långt under marknadspris, och låta framtida vinster hamna i en privat ficka. På sikt leder förstås till att vi inte har så mycket pengar till det som framtiden kräver: satsningar på äldreomsorg, pensioner, skola, vård, infrastruktur och miljö. Och så vidare. Men i några (få) fickor finns det multum!

Riktigt trist är det dock att vi är så många som står och glor med lång näsa. Och det beror inte på att vi ljugit.