Socker

Nyss hörde jag på radio att Världshälsoorganisationen sagt att konsumtionen av socker i världen måste minska. Att det är så borde det inte råda någon tvekan om, även om producenter av godis och läsk och andra sockerstinna produkter lär tycka annorlunda, och kanske mest tänker i termer av ökad produktion och marknadsandelar. 

Det är nog heller inte någon djärv gissning att de styrande i en kommun med en fabrik som tillverkar sötsaker, slår vakt om denna produktion eftersom den ger arbetstillfällen.

Skälet till att WHO anser att konsumtionen av socker måste minska är att för mycket socker är onyttigt; vi blir feta och sjuka. I Sverige har man räknat fram att bara fetman kostar samhället 35 miljarder. Om det är inklusive jobbskatteavdragen för alla anställda inom godis-och läskproduktion vet jag inte; räknar man in dem blir summan högre!

Vi svenskar äter mest godis i världen, 17 kilo per år! Vi sätter nästan i oss dubbelt så mycket som EU-medborgarna i genomsnitt.

Nu är frågan: klarar vi att minska konsumtionen av socker utan ingrepp av till exempel skatter?  Vi har det ju på andra mindre önskvärda produkter; alkohol, tobak, bensin. Ibland måste vi faktiskt reglera Marknaden. Det är naivt att tro att samhällets kampanjer har en chans mot de enorma reklampengar som företagen spenderar för att vi ska bete oss som de önskar. Men de blint marknadstroende ser nog inte att reklamen ofta är ett negativt ingrepp i vårt beteende; i deras värld är det viktigaste att öka försäljningen av till exempel socketstinna produkter, och de ser reklamen som ett sätt att öka försäljningen. 
Men när samhället försöker styra vårt beteende genom skatter på onyttigheter blir det i marknadsliberalernas munnar ”ingrepp” och ”pålagor”. Det är ju i grunden negativa ord och syftet är att göra samhället till något fult som ”lägger sig i” och inskränker producenternas frihet att styra vår konsumtion. Av till exempel socker.

Det ska nu bli intressant att se hur de politiska partierna agerar. Vågar de ställa vårt välbefinnande mot de heliga jobben? Eller blir det en blodfattig och billig kampanj? Eller, allra värst, står någon minister i rutan och svamlar om att vi konsumenter kan styra genom våra inköp?