En form av planekonomi?

I morse såg jag Nyhetspanelen på TV 1. Den förre M-politikern Anders Björk avslöjade vem som blir näste statsminister: en vit medelålders man. Värt att notera är också att Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson använde ordet obsolet. Obsolet betyder ungefär urgammal, omodern, mossig, ur bruk. Tacka fan för att man inte hör det så ofta.  

Ordet finns i engelskan och jag hörde det första gången i en av den kanadensiske poeten Leonard Cohens sånger. På engelska använder nu en del progressiva människor uttrycket ”Planned obsoloscence”. Obsoloscence är som ni förstår släkt med obsolet. Uttrycket används i betydelsen att bygga in åldrande i en vara. (En marknadens variant av planekonomi!) Exempel: en dator och en mobiltelefon får inte hålla för länge, och inte heller en bil, för då hotas vårt ekonomiska system. Åtminstone hotas de som blivit osannolikt och onödigt rika på systemet.

Själv har jag ingen mobiltelefon av det enkla skälet att jag ingen behöver, men jag tippar att många av er har en; och att ni kanske bytt till en nyare för att den ni nyss hade nu har blivit omodern, för att inte säga urgammal. 

Den gamla hamnar inte sällan på en soptipp i Afrika, där fattiga människor går omkring och försöker hitta allt de kan sälja för att få mat för dagen. Det händer att de blir sjuka och dör; miljön på en soptipp är som ni kanske vet inte så bra.

Så kan det gå när vi låter producenterna av det vi tror oss behöva planera vår tillvaro. En del tror att detta är frihet. En del av denna frihet är att några måste jobba röven av sig, medan andra inte får jobba alls. Om nu arbete i den form vi känner det är livets högsta mening.

Att hänga sig fast vid att de som har jobb ska jobba 40 timmar i veckan bland annat med att tillverka prylar som inte håller så länge är nog inte så framsynt.

Jag skulle kalla det obsolet.