Kejsarens nya kläder

Nyss såg jag ett nyhetsinslag i programmet Sverige. Det var 2 kvinnliga reportrar från Östnytt, som tycks ha gjort en mera seriös granskning av min gamla arbetsplats, Arbetsförmedlingen, än reportrar brukar göra. 

I stället för att intervjua pinsamt okunniga ministrar och generaldirektörer (eller ännu värre en partiledare, läs: Annie Lööf) har de pratat med dom som varje dag arbetar med den bedrövliga arbetsmarknadspolitik som skickliga reklammakare fått media med flera att kalla arbetslinjen. Det är där Kejsarens Nya Kläder kommer in.

Sagan handlar om två bedragare som fick kejsaren, och därmed de lydiga medborgarna, att se kläder som inte fanns; kejsaren var helt naken och det var först när ett barn ropade: Han är ju naken, som fjällen föll från en massa ögon, och de såg hur naken han var. Jag tänkte att de 2 reportrarnas insats kommer ett och annat fjäll att falla. 

Arbetsförmedlare ska ansvara för 300 arbetssökande, PLUS att de ska sköta en massa statistik som räknenissar hittat på och som inte sällan är helt onödig, PLUS att de ska ha jour, (som ofta är 20 % av tiden per vecka, ibland mer.) Man bör kunna räkna ut med vilken kroppsdel som helst att det inte är många av de 300 som är nöjda. 

Ett annat litet problem är att arbetslinjen inte förmår skapa jobb åt alla. Det är därför jag tänker på kejsaren och hans obefintliga kläder. Att regeringen skapat privata ”jobbcoacher” till en hög, hög kostnad gör ju inte saken bättre. 

Och vet ni hur dessa coacher fick sina pengar på min tid (jag slutade 2011); jo, arbetsförmedlarna fick skriva skriva upp närvaro, efter att ha kollat att de arbetslösa skötte den!

De som var inskrivna hos privata coacher fick under min tid inte jobb i högre utsträckning än andra inskrivna. Trots att de privata coacherna ofta bara hade en tiondedel så många sökande som en förmedlare. Men det gav ju jobb åt några coacher i alla fall. Och t ex Personalstrategernas 2 ägare tjänade 50 miljoner på ett par år på att arbetslinjen är ett gigantiskt haveri.

Men: hur fan skulle privat förmedling kunna göra något åt arbetslösheten när det handlar om: en misslyckad arbetsmarknadspolitik OCH 40 timmarsveckan (som är en del av arbetsmarknadspolitiken) DET FINNS JU FÖR FAN INTE JOBB ÅT ALLA OM VI TROR ATT VI SKA JOBBA 40 TIMMARSVECKA! Gör något konkret: sänk till att börja med arbetsgivaravgiften för företag som går ner till, säg 37-38 timmars vecka. Istället för att ha den låg inom restaurang. Och sluta för fan subventionera sprit via RUT-avdrag. Man får dra av för bartender om man har råd att anlita en till en privat fest! Ordet privat är ett nyckelord i den förda politiken: allt mer av det som var gemensamt blir privat. Man bör nog inte vara så säker på att det är så bra på sikt. 

Allt nog. Arbetslösheten är hög och arbetslinjen var ett tomt ord.

Men, hav tröst, statsfinanserna är goda.