Lördagskväll på akuten

Nyss hemkommen från akuten på US är jag ännu inte trött nog att sova trots att klockan går på tolv. Alltså skriver jag ett par rader. För andra gången på tre månader är min vänstra fot emot mig. I natt svullnade den plötsligt och onödigt och började värka. 

Det var inte så roligt; jag fick till exempel svårt att sova ordentligt. Men jag tänkte som man ofta gör ”att det ordnar sig nog”.

Dagen gick och Rickardsson vann Holmen-Kollens fem-mil. Tänk er att den pojken var med om en svår trafikolycka i somras och nu vinner i Holmen-Kollen, vilket är nästan som att vinna ett VM!  Rickardsson fick en svår knäskada och en nära vän dog i olyckan. Sett i det perspektivet kan man nog tycka att ont i foten är en lindrig åkomma. Men när man i vanliga fall måste ha rollator på grund av att balansen är nästan obefintlig blir det svårt att ta sig fram när man inte kan stödja på ena foten. Det är faktiskt omöjligt. Det är inte så bra.

Värken tilltog och på eftermiddagen blev det ambulans till akuten och där var vi i drygt 5 timmar. Men det är oklart vad värken och svullnaden beror på. Kanske gikt.  

Nu är det morgon och det slår mig att jag skrev om min vänstra fot i december, att det är en Oscarsbelönad film om den cp-skadade irländaren Christy Brown som skrev och målade med sin vänstra fot. Själv lägger jag just sista handen vid min första roman; den kommer snart: Ha tålamod! Jag har inte skrivit med min vänstra fot, men jag har börjat slå allt fler fel på tangentbordet. Det är heller inte så bra: allt tar en helvetes lång tid.